En liten mystery på vägen – eller när man vägrar ge upp och inte vill logga DNF
En DNF är aldrig rolig och det är många gånger som jag har ägnat åtskillig tid till att leta efter en specifik cache. Omständigheterna gör viss skillnad i vilken inställning man har. I vissa fall, när man är på FTF jakt så vet man ju inte alls om man är rätt ute och man har bara några få parametrar som hjälper en såsom storlek, svårighetsgrad, hint mm.
En gång i tiden så fanns det inte alltid geocheckers på mysterys. Det var upp till CO att lägga till och på senare år har de flesta tagit för givet att det måste finnas en checker och nu på ännu senare tid så finns det inbyggt checker när man skapar mystar mm.
När man löst en myst och fått grönt i checkern är man ju taggad att åka ut och logga. Det är något speciellt med mystar ändå, de värmer lite extra gott att logga eftersom man känner sig lite extra duktig med att ha löst ett problem och fått koordinater som belöning.
När man väl kommer ut på plats med sina korrekta koordinater och man ändå likt förbenat letar och letar och utökar sin sökradie och man letar högt och lågt efter alla tänkbara varianter. När man då tittar på gamla loggar (vilket jag är dålig på att kolla upp innan jag ska iväg och logga) och inser att den redan har ett antal DNF loggar och det av gamla erfarna cachare. Då funderar man rätt snabbt på att avsluta sitt letande, men en viss tanke gnager kvar i huvudet, den där att de där andra kan ju ha missat något som en annan nu kanske hittar. Man ger det en stund till innan man packar ihop och avbryter sitt letande.
Sedan har man av nyfikenhet lite bevakning på den cachen och när CO sedan lägger ut en logg om att cachen är borta eller koordinaterna behövdes korrigeras då sjunker en viss förnöjsamhet över en och man klappar sig lite på axeln och säger till sig själv att det inte var ens eget fel.
Sedan när allt ser ut att var korrekt så åker man tillbaka och då hittar man oftast cachen rakt på utan att ens behöva plocka upp GPS’n.
